lördag 30 maj 2009


Om jag hade känt till den här dikten när min mormor blev en ängel hade jag skrivit den till henne med den vackraste handstilen jag har på det finaste pappret jag kunde hitta så hon kunde sitta och läsa den när hon var framme. För så här känns det...

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum.
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead.
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that She would last for ever:
I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden

Känner du igen den? Men min är lite omskriven.
Jo, den är från "Fyra bröllop & en begravning"...

Inga kommentarer: